 
|
| ||
| Anglosaxiska tonnamn: | B♭ (B flat) | B | |
| Holländska och belgiska tonnamn: |
B♭ (Bes) | B | |
| Germanska, nordiska och traditionella svenska tonnamn: |
B | H | |
| Nya svenska tonnamn: | B♭ (Bess) | B | |
| Svensk kompromiss: | B♭ | H |
B, H och Bess är tonnamn med olika användning i olika länder. I anglosaxiska länder samt Nederländerna och Belgien kallas den stamton som ligger ett halvt tonsteg under C för B. Stamtonerna har därmed namn i alfabetisk ordning, med start på tonen A. Övriga toner i den kromatiska tolvtonsskalan betecknas med ett konsekvent system baserat på b-förtecken och korsförtecken. Ett sänkt B blir då B♭ (B flat på engelska, Bes i Nederländerna och Belgien), som – vid den kromatiska skalan – är samma ton som A♯ (höjt A, A sharp, eller Aiss på svenska).
Undantagna från detta system har länge bland annat Norden samt germanska och västslaviska länder (Polen, Ryssland) varit, där tonen under C traditionellt kallas H och sänkt H för B. Förutom i Sverige är de traditionella tonnamnen fortfarande vanliga i dessa länder, förutom i samband med ackordanalys. I bland annat Tyskland förekommer det anglosaxiska systemet idag med B♭ och B i ackordbeteckningar, och tonbeteckningen B♭ (uttalas ibland "be be"[1]).
| C | D | E | F | G | A | H B |
C | (tysk och traditionell svensk beteckning) (anglosaxisk beteckning; allt oftare använd i svenska sammanhang) |
- ^ Georg Klint, 2014, En not och två bokstäver, sid. 8, Göteborgs Universitet, Institutionen för kulturvetenskaper.