Februarirevolutionen 1917

Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2022-12) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.

Februarirevolutionen 1917
Del av Ryska revolutionen
Väpnade arbetare och soldater eskorterar fångade poliser. Petrograd, mars 1917.
Ägde rum 8–12 mars 1917 Plats Petrograd, Ryssland Resultat Avsägelse av monarki i Ryssland, skapandet av Ryska republiken; påbörjande av dubbelmakt (dvojevlastije) mellan provisoriska regeringen och Petrogradsovjeten.
Stridande
Regeringsstyrkor Gendarmer MVD-polisen Stadsarmégarnisonen	Civila (kvinnliga arbetare) Röda gardet (Vasiljevskijön) Stadsarmégarnisonen (senare)
Befälhavare och ledare
General Sergej Chabalov (Petrograds militärdistrikt)	Aleksander Sjljapnikov, och andra

Februarirevolutionen 1917 (ryska: Февральская революция) inledde ryska revolutionen och innebar bland annat att tsar Nikolaj II abdikerade och en provisorisk regering bildades med liberaler och socialister. Omkring 1500-2000 människor blev dödade eller allvarligt skadade. Revolutionen var till stor del ett resultat av det pågående första världskriget och ett missnöje med hur landet styrdes av tsarinnan Alexandra av Hessen och Nikolajs ministrar, som styrde i hans ställe medan han tog sig rollen som överbefälhavare. Rysslands deltagande i kriget ansågs vara den huvudsakliga orsaken till de interna problem som landet genomlevde, och att tsaren själv associerades med kriget förvärrade hans situation ytterligare.

Grigorij Rasputins centrala roll vid det ryska hovet sågs också som kontroversiell, och särskilt spekulerades det runt hans förhållande med tsarinnan, vilket resulterade i att han 1916 mördades. Vidare gjorde tsarinnans tyska bakgrund henne impopulär. I augusti 1914 stödde alla politiska partier, utom Rysslands socialdemokratiska arbetareparti som bestod av mensjeviker och bolsjeviker, ett ryskt deltagande i kriget, tillsammans med Storbritannien och Frankrike som också ingick i ententen. I första världskrigets inledningsskede anföll Ryssland Östpreussen men led ett katastrofalt nederlag mot Tyskland i slaget vid Tannenberg 1914. Gentemot Österrike-Ungern var tsarens arméer mer framgångsrika (både i krigets inledning och till exempel vid Brusilovoffensiven 1916). Mönstret blev dock att Tyskland gång efter gång kom till Österrike-Ungerns undsättning, varvid de territoriella vinsterna snabbt gick förlorade, med katastrofala mänskliga förluster som följd. När tsarens hösten 1916 beslöt att lämna Petrograd för "att ingjuta mod" i sina soldater var dock läget redan kritiskt. Tsarens beslut underlättade också i hög grad för Aleksandr Kerenskij och hans sammansvurna både i fråga om att våga och i själva utförandet.

Fram till 1917 hade över 1 700 000 ryska soldater stupat, och 5 900 000 sårats. Den främsta anledningen var logistiska brister, outbyggt järnvägsnät som försvårade transporter och inkompetens inom officerskåren. Inte heller fabrikerna var tillräckligt produktiva i vare sig kvantitet eller kvalitet, några enheter stod vid frontlinjen med ammunition som inte passade i deras vapen. Moralen var låg, myterier blev vanliga. Under ett år deserterade över 140 000 man.

På hemmafronten hotades Ryssland av hungersnöd, och det rådde brist på många varor. Den ryska ekonomin, som nyligen hade haft den högsta tillväxten i Europa, försämrades av kriget som stängde av landet från den europeiska marknaden. Duman, som bestod av liberala ombud, varnade tsaren och rådde honom att forma en ny sorts konstitutionell regering, men han ignorerade rådet.