Grekiska

Grekiska
Ελληνικά
Talas i	Grekland  Cypern  Albanien
Region	Balkan
Antal talare	13 miljoner (2012)[1]
Status	Stabilt
Språkfamilj	Indoeuropeiska Hellenska Grekiska
Officiell status
Officiellt språk i	Grekland  Cypern  Europeiska unionen
Språkkoder
ISO 639‐1	el
ISO 639‐2	gre (B) ell (T)
ISO 639‐3	Omväxlande: ell – Nygrekiska grc – Klassisk grekiska cpg – Kappadokiska gmy – Mykeniska pnt – Pontiska tsd – Tsakoniska yej – Jevaniska

Grekiska (klassisk grekiska: ἑλληνική, hellēnikḗ; nygrekiska: ελληνικά, elliniká) utgör en egen gren av de indoeuropeiska språken. Begreppet syftar på grenens alla språkvarianter, den historiskt viktigaste formen klassisk grekiska, eller på nygrekiska, som är en blandning av flera historiska dialekter. Nygrekiska talas av omkring 12 miljoner människor (år 2016),^[1] främst i Grekland. Språket, i varianten demotisk grekiska (Δημοτική, Dimotikí), är officiellt språk i Grekland och på Cypern (tillsammans med turkiska), samt i EU. Det skrivs med det grekiska alfabetet.

Språket finns dokumenterat åtminstone sedan omkring år 1200 f.Kr.^[2] Klassisk grekiska var huvudspråket för den antika grekiska civilisationen, och koinegrekiskan var ett lingua franca för stora delar av östra Medelhavsområdet och Främre Orienten från Alexander den store till romartidens slut (till 1453 e. Kr. i Östrom), då grekiskan även var ett språk som bildade romare förväntades kunna. Nya testamentet skrevs ned på koinegrekiska. Under medeltiden var bysantinsk grekiska det officiella språket i det östromerska riket. Sedan renässansen har grekiskan varit ett viktigt akademiskt språk, dock mindre vanligt än latin i de flesta liknande sammanhang. Språket har även gett upphov till en rad lånord i andra språk, speciellt inom medicin.

Nygrekiska skiljer sig på många sätt från klassisk grekiska, bland annat genom påverkan från andra språk under medeltiden, och genom stora förändringar (huvudsakligen förenklingar) i grammatiken.