Psykologisk egoism

Psykologisk egoism är den psykologiska och filosofiska teorin om att människors handlingar ytterst styrs av egoism[förtydliga]; vi bryr oss om andra människor endast på grund av att deras välfärd gynnar oss själva i någon mening. Man bör skilja mellan psykologisk och etisk egoism då den senare behandlar vad som bör vara fallet och den förra vad som är fallet.[1] Egoism i allmänhet brukar ställas i kontrast till altruism. Den psykologiska egoismen har omfamnats av flera sociobiologer såsom Richard Alexander, E. O. Wilson och Pierre van den Berghe.[2]

Kritiken mot teorin faller inom tre huvudsakliga kategorier. För det första har påståenden framförts om att teorin inte är någon teori över huvud taget. För det andra har vissa menat att den motsägs av vår vardagliga erfarenhet av människan. För det tredje finns det kritiker som menar att psykologisk egoism visserligen är förenligt med vår vardagliga erfarenhet av mänskligt beteende, men att det ger en för enkel bild; det finns enligt denna kritik även icke-egoistiska drivkrafter till vårt beteende.[3]

Teorin är ett vanligt axiom hos moderna ekonomer.[3] Där fungerar den emellertid som ett praktiskt postulat, för att underlätta beräkningar av mänskliga handlingar.

  1. ^ Uppslagsordet egoism i Filosofilexikonet (1988), översättning av Jan Hartman.
  2. ^ Singer, Peter, Hur ska vi leva, s.110.
  3. ^ [a b] LaFollette, Hugh, The Blackwell Guide to Ethical Theory, kapitel 7 av Elliott Sober.

From Wikipedia, the free encyclopedia · View on Wikipedia

Developed by Nelliwinne