Sverige under folkvandringstiden brukar följa den germanska folkvandringens tidsangivelser, eftersom den hade störst betydelse för Västeuropa. Den inföll mellan åren 375 och 568. Folkvandringstiden dateras dock oftare till 400-550 e.Kr. i svensk arkeologi. Nordens guldålder är en annan benämning som syftar på guldskatterna i fyndmaterialet. Fynden av guldhalskragar i filigranteknik utgör tre stycken: Färjestaden på Öland, och Ålleberg och Möne i Västergötland. Gotland särställning markeras av rika fynd. Bildstenarna som är gjorda av kalksten finns bara på Gotland och saknas till största delen på fastlandet.
Delar av Götaland bland annat Öland och Gotland har tecken på avfolkning under perioden. Många fornborgar och nedgrävda skatter ger bilden av oroliga tider. Rika hövdingagravar med flera guldföremål och monument som bildstenar vittnar om omfattande resurser.
Jordanes och Prokopios uppgifter om goter och heruler har tolkats som att de utvandrat från södra Skandinavien. Nedgången i bebyggelsen förklaras, och guldfynden tolkas som hemsänt krigsbyte eller solidi utbetalda som lön i den romerska armen. Inga skriftliga källor bekräftar dessa osäkra slutsatser. Flera arkeologerna anser numera att övergivna bebyggelser på Öland och Gotland har sin grund i förtätade byar och omläggning till intensivare jordbruk.